14 år av trial and error – vad är det värt?

14 år av trial and error – vad är det värt?


Första bilden på polisen David är tagen 10.51 och den sista 11.05. Fotouppdraget som gjordes för Sekotidningen blev alltså klart på 14 minuter och då hann jag dessutom småprata lite mellan bilderna.

Vad vill jag ha sagt med det, att jag är slarvig? Att det här är det de bästa bilderna som går att ta på en polis? Självklart inte, men ibland behövs det inte mer tid. Ibland har man inte, eller får man inte, mer tid.

Till dessa 14 minuter ska läggas 14 års erfarenhet. 14 år av trial and error – det tveklöst bästa sättet att lära sig saker på. Bra bilder måste jobbas fram, men man behöver inte börja om från noll inför varje nytt uppdrag.

Ungefär så här gick tankarna kring det här uppdraget:

  • Jag börjar med att ställa mig frågorna: I vilket sammanhang ska bilderna synas? Vem är uppdragsgivaren och hur ser deras tidning och bildstil ut? I det här fallet var det Sekotidningen som ville ha ett porträtt på en polis i Rosengård.
  • Vädret, vad finns det för ljus att jobba med? Det var mulet, så varken reflexskärm eller diffusor fyllde någon funktion. Blixt kunde ha varit en lösning, men det var inte den typen av bilder jag var ute efter.
  • På plats börjar jag alltid (om det finns möjlighet) med att reka platsen. Här kommer erfarenhet av liknande förutsättningar till stor nytta. För att skapa ett intressant ljus, utan blixt, en mulen dag måste man jobba med avskärmning av ljuset. Utanför polishuset i Rosengård, där vi hade bestämt träff, finns en viadukt. Perfekt för att hindra ljuset att träffa David rakt uppifrån och sen modifiera sidoljuset genom att helt enkelt flytta och vrida på honom. Av samma anledning frågade jag om vi kunde ta en bild i en polisbil.
  • Utsnitt/komposition. Möjligheten att fritt välja bakgrund begränsades kraftigt av att ljuset, eller möjligheten att avskärma ljuset, i så hög grad fick styra var bilderna skulle tas. Om miljön kan förstärka eller förtydliga något hos personen brukar jag ha med den på någon bild. Helkroppsbilden och bilderna i polisbilen i det här fallet. Utöver det och, kanske mest gångbart, är bilder med rena ”textytor” och kort skärpedjup.

Sammanfattningsvis kan man säga att det bara är slutresultatet som räknas, det är det som uppdragsgivaren värdesätter. Mitt värde står givetvis också i direkt relation till resultatet. Hur mycket tid jag lägger på en enskild fotografering är däremot mindre relevant.

 

 

 

 

 

 

 

 


Här
kan du läsa mer om hur vi på Apelöga tänker kring prissättning (gäller inte redaktionella uppdrag) och varför vi undviker branschens rekommendationer om att ta betalt per timme.

 

 

Artikelskribent:
Christian Andersson

Kommentera