Att inte kunna prata

Att inte kunna prata


Ett av mina tydligaste barndomsminnen:

Jag är åtta år och sitter framför resten av klassen, i min lärares stol. Jag ska läsa upp min senaste novell för mina klasskamrater. Jag förväntansfull. Älskar känslan – både att läsa upp något jag skrivit, och att vara i rampljuset.

Men om några sekunder kommer allt förändras, för resten av mitt liv. Jag kommer att bli medveten om något som alla i min omgivning alltid har vetat.

Jag börjar läsa min berättelse. Stakar mig. Börjar om. Kör fast igen.

Upptäcker att jag inte kan uttala orden på pappret. Total blockering.

Efter ytterligare några försök ger jag upp. Går bort från lärarstolen, röd i ansiktet, förvirrad och skamsen. Vad var det som hände?

30 år senare får jag fortfarande höjd puls när jag tänker på händelsen.

Fram till den dagen var jag omedveten om min stamning. På något sätt hade jag lyckats prata, stammande, men alltid fått fram det jag ville. Och ingen hade påpekat det för mig.

Stamningen var inget problem, den fanns inte ens i mitt medvetande.

Men efter den där skoldagen blev jag medveten. Och jag blev rädd för att det skulle hända igen.

Skammen. Känslan av att alla tyckte att jag var dum som inte ens kunde prata.

Under de kommande 15 åren blev jag en mästare på att undvika situationer som innebar risk för stamning.

Jag började använda synonymer. När jag kände att ett svårt ord närmade sig, bytte jag blixtsnabbt ut det mot ett annat.

I skolan hände det ofta att jag inte räckte upp handen, trots att jag visste svaret på lärarens frågor. För jag visste aldrig om jag skulle kunna uttala orden.

Jag undvek situationer då jag skulle behöva tala inför folk.

Att skriva och få resultat

Men inget ont som inte för något gott med sig. Eftersom jag pratade allt mindre började jag skriva allt mer. Tack vare min stamning blev det skrivna ordet min vän, vilket jag har nytta av dagligen i mitt arbete på Apelöga.

Jag skrev här i bloggen häromveckan om hur vi fick kontrakt med 64 bildbyråer. Detta skedde till 95 procent genom mailkommunikation.

Det finns de som menar att telefon alltid är bättre än mail, men i mitt fall är det definitivt inte så. I text kan jag uttrycka mig fritt. Jag har lätt för att i text argumentera och övertyga folk.

Ett exempel:

Hemma renoverade vi taket på vårt hus häromåret. Jag tyckte att slutnotan blev lite för hög, och kontaktade byggaren via mail. Argumenterade för varför priset var för högt.

Resultatet: Byggaren drog direkt av 25 000 kr på priset, utan diskussion.

Det mailet var alltså värt 25 000 kr. En rätt bra timpeng, med tanke på att det tog tio minuter att skriva.

Fotografer är för fåordiga

Ibland tror jag att fotografer och andra kreatörer i reklam- och mediavärlden är för dåliga på att använda text som kommunikationsmedel.

De har en idé om att texter på webben ska vara korta och snabblästa. Ibland finns inga texter alls.

Många fotografer resonerar att “ingen orkar läsa” och att ”bilderna ska kunna stå för sig själva”. Så de förblir fåordiga. Jag tror att det är ett misstag.

Efter ett drygt år med den här bloggen blir jag allt mer övertygad om det skriva ordets effekt.

Framöver kommer jag att experimentera med några långa texter på apeloga.se, i motsats till vad de flesta andra gör. Tiden får utvisa hur det går.

Läser du fortfarande?

Den här bloggtexten är komponerad av vissa förutbestämda beståndsdelar. En samling regler som jag upptäckt gör jobbet: Att du som läsare ska vilja fortsätta läsa.

Och eftersom du läser detta har det lyckats.

Är du intresserad av mina tankar om hur man skriver effektivt? Låt mig veta. Förmodligen kommer jag att skriva mer i bloggen om hur jag skriver texter som ger resultat.

Att konfrontera rädslan

Som liten önskade jag varje dag att stamningen helt magiskt skulle försvinna. Det gjorde den aldrig.

Men jag lärde mig med tiden att leva med den. Att vara mindre rädd för den. Att inte låta mig begränsas av den. Att inte använda den som ursäkt när det var något jag inte ville göra.

Jag stammar fortfarande. Ibland mer, ibland mindre. Och jag föredrar fortfarande det skrivna ordet framför det talade. Men jag är inte längre rädd.

Nästa vecka i bloggen: Den absolut vanligaste frågan jag får om Apelöga handlar om hur vi tar betalt. Och hur vi upptäckt en formel för nöjdare kunder och mer lönsamma uppdrag.

Skriv upp din mailadress nedan om du vill läsa bloggen via mailen.

 

Artikelskribent:
Adam Haglund

Lämna ett svar