Den stora kraschen

Den stora kraschen


Jag hade planer för det här blogginlägget. Det skulle handla om bildbyråfotograferande, och om hur businessen egentligen funkar. Jag hade gjort research, och kompletterat med intervjuer. Nu skulle jag bara skriva ner det.

Men annat kom emellan.

När vi kom till kontoret i fredags hördes ett dovt pipande. Vi lokaliserade pipet till vår server. Servern som innehåller all vår data. Alla Apelögas bild- och videofiler, och alla mina bilder från tiden före Apelöga. Allt arbete sedan 2001.

Servern piper om något är fel. Jag började bli orolig.

 

Det osannolika

“Likt Titanic, den osänkbara, hade vår server gått på ett isberg i cyberspace. På något vis hade det osannolika inträffat.”

Vi loggade in i systemet och möttes av röda bokstäver. ”Volymen har kraschat!”.

Jag försökte lugna mig. Jag visste att systemet har en inbyggd RAID-lösning, som gör att en hårddisk kan krascha utan att någon data förloras. Systemet är supersäkert. Data kan inte förloras, så länge inte fler än en disk kraschar samtidigt. Vilket är ytterst osannolikt.

Men sedan insåg jag att det var just vad som hade hänt. Det var inte bara en disk som kraschat. Det var tre kraschade diskar.

Vi provade att göra en omstart av systemet och hoppades på det bästa. Men istället blev det värre. När systemet var uppkopplat igen var det helt blankt. All data var borta.

Greppade efter halmstrån, provade att starta om igen, tog ur de kraschade diskarna. Inget resultat.

Konsulterade min IT-kunnige svåger, som bara kunde konstatera att det var kört. ”Jag får be om ursäkt å min branschs vägnar.”

Likt Titanic, den osänkbara, hade vår server gått på ett isberg ute i cyberspaces vida oceaner. På något vis hade det osannolika inträffat.

 

Backup

“Ibland struntade jag i det eftersom väskan blev så tung av alla diskar.”

Dags att plocka fram backuppen.

Vi har en backup som är ett identiskt system som servern på kontoret: en burk med ett tiotal hårddiskar, som står på en annan adress. De båda servrarna är ihopkopplade över internet, och varje natt körs en backup.

För några år sedan gjorde vi detta manuellt. Tog med externa diskar till kontoret, backuppade, och sedan tog hem diskarna igen (för att hålla dem fysiskt åtskilda från originalfilerna).

Det manuella systemet har sina uppenbara felkällor i den mänskliga faktorn. Ibland glömde jag diskarna hemma, och ibland struntade jag i det eftersom väskan blev så tung av alla diskar.

Det var därför en stor lättnad att få ett automatiskt system på plats.

Men även det automatiska systemet har sina begränsningar. På grund av internets hastighet kan systemet inte backuppa mer än cirka 50 GB per dag. Ofta produceras mer data än så på Apelöga, och i de fallen halkar backupen efter.

Dessutom. Den automatiska backupen hade mystiskt nog slutat att fungera tre veckor innan Den Stora Kraschen. Dålig timing.

 

Räddad data

“Turligt nog hade vi i tid upptäckt att backupsystemet halkat efter, och under de senaste veckorna kompletterat med manuella backupper.”

Så, hur gick det då med vår data? De miljontals bild- och videofilerna, nu när servern var död och backupsystemet legat nere?

Jo, det blev inte så illa som det låter. Turligt nog hade vi i tid upptäckt att backupsystemet halkat efter, och under de senaste veckorna kompletterat med manuella backupper.

Nu några dagar senare, när jag fått överblick, har det visat sig att vi knappt förlorat någon data alls. Det som är borta är en dags bildbehandlingsjobb – de sista filerna som inte hade hunnit kopieras – men alla råfiler gick att rädda.

Slutet gott, allting gott. Men jag tar gärna emot tips:
Hur hanterar man stora mängder data, och samtidigt sköter backup på ett felfritt sätt?

—-

Nästa vecka påbörjar jag en serie inlägg som kretsar kring frågan: Kan man leva på bildbyråfotograferande? Jag har intervjuat ledande bildbyråpersoner i Sverige och fått flera intressanta svar. Du kan få de kommande blogginläggen direkt i din mailbox genom att skriva upp dig här.

 

 

Artikelskribent:
Adam Haglund

2 reaktioner till “Den stora kraschen”

  1. En liten NAS i samma lokal (i princip en liten linux-dator), men bakom lås och bom, som speglar arkivdatorn. Och ovanpå det synka mot 3:e dator hemma?

    1. Lutar åt en sådan lösning. Problemet är bara hur “liten” en sådan NAS kan vara, och ändå tillräckligt stor för att kunna ta emot alla relevanta filer. Och hur man avgränsar backupen, så att alltid rätt data speglas.

Lämna ett svar