En bra bild, trots allt

En bra bild, trots allt


Här berättar jag historien om mitt första möte med Mikael Wiehe. Och en insikt om bildkommunikation som kom nästan tio år senare.

Det kreativa rummet

Fotograferingen hade redan dragit ut på tiden, och jag kände mig osäker. Hade jag alla bilder som behövdes? Borde jag försöka mer?

– Vi kanske skulle kunna ta några bilder hemma hos dig också?, frågade jag.

Mikael Wiehe tittade skeptiskt på mig, som om han värderade rimligheten i min förfrågan. Efter ett par sekunder ryckte han på axlarna.

– OK, häng med in. Men du får bara några minuter. Jag måste jobba.

“Jag tänkte: ‘Är det så här kreativitet ser ut?‘”

Vi gick in i hans lägenhet på Rådmansgatan och in i hans arbetsrum. Längs väggarna fanns keyboards och gitarrer och olika lådor med inspelningsutrustning.

Närmst dörröppningen stod en flygel (”en gigantisk polsk flyttgubbe bar in den själv, han höll den under ena armen”), och närmst fönstret ett ostädat skrivbord.

Det var i det här rummet Mikaels musik kom till. Jag tänkte: “Är det så här kreativitet ser ut?”

Jag knäppte några bilder men gav upp rätt snart. Motljuset från fönstret funkade inte, och jag kände att Mikael började bli trött på mig.

Fotograferingen var över.

Medvetna kompositioner och estetisering

Detta var mitt första möte med Mikael Wiehe och det är nästan på dagen elva år sedan. De kommande åren skulle vi komma att jobba ihop flera gånger, oftast i samband med hans nya skivor skulle släppas.

Denna första fotografering var ett uppdrag av tidningen Trots Allt. Den gamle proggaren Mikael Wiehe hade nyligen fått med en låt i nya psalmboken, vilket intresserade den kristna tidningen.

“I efterbehandlingen drog jag till kontrasterna. Estetiserade.”

De flesta bilder jag tog var uppställda porträtt. St Johanneskyrkan i bakgrunden, ett stenkast från Mikaels lägenhet, fick symbolisera psalmskrivandet. Jag komponerade bilderna medvetet och placerade Mikael precis rätt i bilderna.

I efterbehandlingen drog jag till kontrasterna. Estetiserade.

Men det visade sig att det var en bild från Mikaels arbetsrum som fick störst plats i tidningen. Jag förstod inte. Bilden var en icke-komposition, med fult ljus. Jag tyckte att tidningen valt fel bilder – de borde lyft fram mina medvetna kompostioner istället för detta slumpskott, tyckte jag.

En bra bild, trots allt

Nu elva år senare kan jag se poängen med bilden från kontoret. Den fungerar, inte trots, utan tack vare, att den är operfekt. Den är äkta. Rakt på. Inga krusiduller. Inget fejk.

Den försöker inte försköna miljön, och den accepterar ett visst mått av kaos i bilden. Kompositionen är långt ifrån perfekt och ljuset kommer från fel håll.

“Bilden får en spänning och känns intim.”

Mikael sitter avslappnad på en stol, så som han själv satt sig. Inte som han blivit tillsagd att sitta. Inget insmickrande leende.

Och kanske framför allt: Bilden visar Mikael i en naturlig miljö, men som är okänd för de flesta andra. Bilden får en spänning och känns intim.

Bilden visar hur det ser ut

Man glömmer lätt bort hur effektiv en bild är på att berätta “så här ser det ut“. En text som beskriver samma sak hade brett ut sig över flera sidor. En bild är ögonblicklig.

Den som är intresserad av Mikael Wiehe är förmodligen intresserad av hur hans arbetsrum ser ut. Då är en bild ett oslagbart medium.

Innehåll istället för yta

“Komposition och ljus är viktigt i en bild, men det är inte det viktigaste.”

Det tog mig nästan tio år att landa i denna insikt: Den typ av fotografi som jag ägnar mig åt – reportage, dokumentation av verksamheter, bildbanksbilder – ska alltid värderas utifrån sitt innehåll, inte sin estetik. Komposition och ljus är viktigt i en bild, men inte det viktigaste.

Som nybakad fotograf direkt från skolan trodde jag att det var tvärtom. Men under mina drygt tio år i branschen har jag insett allt mer att det är bilder med intressant innehåll som fungerar.

Trend i företagsbilder

Insikten om innehåll framför yta har genomsyrar Apelögas bilder. Och vi märker att en allt starkare trend att företag vågar välja ett ärligt bildspråk istället för generiska bildbyråbilder.

Det betyder:

  • Hellre lite opolerade bilder i en autentisk miljö än “perfekta” bilder i studio
  • Hellre bilder med företagets egna medarbetare än inhyrda modeller
  • Hellre seriösa uttryck än plastiga leenden

Missförstå mig rätt: Jag säger inte att bildens estetik är oviktig – alla vill ha snygga bilder. Men estetiken måste alltid vara underordnad ett relevant innehåll.

—- 

Du kan få alla blogginlägg direkt skickade till din inkorg varje tisdagsmorgon. Skriv upp din mailadress i den orangea boxen nedan.

—-

Apelöga är en byrå som hjälper företag att skapa stark visuell kommunikation med hjälp av foto och film.
Läs mer här.

 

Artikelskribent:
Adam Haglund

Lämna ett svar