Fotografen, narren

Fotografen, narren


Efter två timmars väntan kommer Marcus Allbäck till slut ut från omklädningsrummen. Vi är vid FC Köpenhamns träningsplaner, och det är sommar i slutet av 00-talet.

Det är Marcus Allbäcks sista säsong som fotbollsproffs och Göteborgs-Posten vill ha ett reportage om honom.

En reporter och jag är på plats. Reportern har redan intervjuat Marcus innan träningen, nu väntar vi bara på att få tid för fotograferingen.

Det är gassande sol, och bara öppna fotbollsplaner runt omkring. Jag rekar, försöker hitta lämplig location för porträtten. Men det finns få bra ställen att att hitta skugga från den obarmhärtiga solen.

“Efter fyra minuter säger han: – Du har fotograferat klart. Det får vara nog nu.”

När Marcus kommer ut föreslår jag därför:

– Kanske om du lägger dig ner i gräset här, så plåtar jag ovanifrån. Det blir en bra bild.

Marcus Allbäck tittar på mig skeptiskt, skakar lätt på huvudet, himlar med ögonen.

– Nej.

– Ok… säger jag. Hmmm… Vi kan plåta här då, när du står mot tegelväggen.

Han rycker på axlarna.

Jag tar några bilder. Ger honom några instruktioner av vilka han ignorerar de flesta. Han snackar istället med reportern som står bredvid. De har träffats några gånger tidigare och verkar fått en bra relation.

Bättre än min relation med Marcus.

Efter fyra minuter säger han:

– Du har fotograferat klart. Det får vara nog nu.

Sommaren därpå, 2009, har jag bestämt mig för att göra som Allbäck sagt.

 

Därför ville jag inte vara frilans

“Mest av allt var jag trött på att vara Fotografen.”

Det var ett beslut som hade vuxit fram. Jag hade frilansat sex-sju år och kände att det räckte. Jag hade fotograferat klart. Det fick vara nog nu.

Jag ville skaffa mig en riktig utbildning, och skaffa mig ett riktigt jobb.

Bankkraschen 2008 var en faktor. Ekonomikrisen hade letat sig in i tidningsbranschen, och de kunder jag jobbade för erbjöd nu allt lägre arvoden.

Men ekonomin var inte avgörande för mitt beslut. Det var snarare de andra nackdelarna med att vara frilansfotograf som jag nu hade tröttnat på.

Som till exempel att driva företaget ensam. Och känslan av att allt upprepade sig. Samma typ av uppdrag återkom gång på gång, för samma tidningar.

Ibland var det samma person som skulle porträtteras, igen och igen, men för olika tidningar.

Jag hade också insett att min verksamhet aldrig skulle kunna skalas upp. Eftersom jag sålde min tid, och arbetade alla timmar jag kunde, så hade verksamheten slagit i taket. Jag kunde aldrig växa mer.

Men mest av allt var jag trött på att vara Fotografen.

 

Fotografen behöver ingen bry sig om

Det här är lite svårt att förklara. Och jag är osäker på om detta bara finns i mitt huvud, eller om det är en vanlig känsla hos fotografer.

Episoden med Marcus Allbäck illustrerar vad jag menar. Allbäck hade förstås inget emot mig som person. Han hade ingen aning om vem jag var. För honom var jag bara ännu en fotograf. Och det är det som är poängen. Jag var en fotograf som ingen behövde bry sig om.

 

Narren

“Att vara narren som skulle komma in och underhålla, för att alla skulle se glada ut på bild, och sedan försvinna snabbt igen.”

Men det var förstås inte Marcus Allbäck som var orsaken till att jag ett år senare ville lägga av med fotografin. Det var den här känslan av att vara Fotografen, att därmed vara underställd i hierarkin till de flesta personer jag träffade.

Att vara narren som skulle komma in och underhålla, för att alla skulle se glada ut på bild, och sedan försvinna snabbt igen.

Jag träffade förvisso också många människor som var hur trevliga som helst. Men Allbäck-episoder inträffade så pass ofta att jag till slut blev less.

 

Reboot

Men jag fortsatte med fotografin trots allt. Istället för att lägga av gjorde jag en omstart.

I en föresläsningssal på Lunds universitet, där jag börjat plugga företagsekonomi insåg jag att min rastlöshet aldrig skulle fixa fem år i skolbänken. Det här kan jag lära mig på egen hand, om jag startar ett nytt företag, tänkte jag.

Och så kom Apelöga till.

Men jag har aldrig riktigt lyckats skaka av mig känslan av att vara Fotografen, narren, på det där sättet som Allbäck och de andra såg mig. Numera plåtar jag allt mindre, på gränsen till ingenting, och ägnar istället all min arbetstid åt att utveckla Apelöga.

—-

Jag är nyfiken på hur ni andra fotografer upplever att det är att vara Fotografen. Har ni samma känsla som jag har, eller känner något helt annat?

Varje tisdagsmorgon skriver jag i bloggen om bilder och business, och om hur vi driver Apelöga. Skriv upp dig här, så får du dessa blogginlägg direkt till din mailbox.

Artikelskribent:
Adam Haglund

Lämna ett svar