“Jag trodde inte mina ögon!”

“Jag trodde inte mina ögon!”


Häromdagen läste jag en kommentarstråd på Facebook. Det var Unicef som hade lagt ut en bild från sitt arbete med flyktingar i grekiska övärlden. I en kommentar ifrågasatte en person Unicefs beskrivning av verkligheten:

 – Jag har varit på plats på Lesbos, men jag har inte sett er någonstans. Var är ni? Pengarna som skänks till er, gör de verkligen någon nytta?

“Ja, världen är stor, och en Facebook-användares ögonvittnes skildring borde inte väga så tungt.”

Kommentaren fick många likes, och skapade flera följdkommentarer. Folk blev oroliga. Misstro började gro.

Och ja, vid en första anblick är det lätt att sympatisera med kommentaren. Hen hade varit på plats, och inte sett Unicef där. Alltså var de inte där, eller?

Nja. Denna person kanske helt enkelt hade missat Unicef på plats? De kanske inte var på samma ort, kanske på en annan ö, eller vad vet jag.

Ja, världen är stor, och en Facebook-användares ögonvittnesskildring borde inte väga så tungt.

Men ändå: Det är lätt att tro på kommentaren om att Unicef inte var på plats. Varför litar vi så mycket på ett ögonvittne?

Ledare måste se med egna ögon

I Simon Sineks bok Leaders Eat Last berättar författaren om konsekvenserna av att vi litar på våra ögon. Och vad som händer när vi inte har några egna synintryck att hämta kunskap ifrån.

“Empati avtar med avståndet. Och empati försvinner om vi inte har några synintryck att lita på.”

Sineks bok handlar om ledarskap och om vikten att vara närvarande. En av de stora farorna för en organisation är ledare som distanserar sig från sina medarbetare. Ledarna måste vara på golvet och se verkligheten för att verkligen förstå.

Ledarna måste se verksamheten med egna ögon. Inte via andra personers rapporter och kalkyler.

Tyvärr är detta ofta vad som händer: Ledaren är långt borta från medarbetarna, som i ledarens ögon reduceras till siffror i tabeller och diagram. Så om företagets ekonomi inte går ihop när bokföringen ska summeras, ja, då får man helt enkelt ta bort några siffror (människor) ur ekvationen.

Empati avtar med avståndet. Och empati försvinner om vi inte har några synintryck att lita på.

Har jag inte sett det, tror jag inte på det.

Syns du inte, finns du inte.

Vi kan inte föreställa oss det vi inte sett

“…när vi ser framtidsskildningar från 1960-talet, så finns det gott om rymdfarkoster, men få hemmapappor med barnvagn.”

En annan observation gör Daniel Gilbert i boken Stumbling On Happiness. Han noterar att science fiction-filmer ofta utspelar sig i framtiden som är märkvärdigt lik vår samtid. Varför?

För att inte ens sci-fi-författare kan föreställa sig något de inte har sett. Därför, när vi ser framtidsskildningar från 1960-talet, så finns det gott om rymdfarkoster, men få hemmapappor med barnvagn. Det förstnämnda hade man sett och kunde föreställa sig fler av, medan ingen på 50-talet sett en föräldraledig pappa.

Det som inte syns, finns inte.

Synen är vårt främsta sinne

“Ett ögonvittne är någon som sett, och därför vet.”

Tillbaka till Unicef-storyn.

Varför litar vi på ögonvittnet i kommentarstråden?

Ja, varför heter det ens ögonvittne?

”Vittne” kommer ur samma ord som ”veta”. Ett ögonvittne är någon som sett, och därför vet.

Av de sex sinnena är synen människans främsta. Det är genom synen vi tar in mest information om världen. Det är synen vi litar på.

Uttrycket ”Jag trodde inte mina ögon!” uttrycker stor förvåning. I vanliga fall tror vi alltid på våra ögon.

Show, don’t tell

Detta är något marknadsförare och kommunikatörer måste komma ihåg. Det går inte att påstå att ni gör ett bra hållbarhetsarbete, och att era produkter är i världsklass. Ingen kommer att tro dig om de inte kan se det.

“Ingen kommer att tro dig om de inte kan se det.”

Men om du visar upp dig och ditt företag, i bild och film, då skapas tilltro.

Och du som är fotograf: Kom ihåg detta när du säljer in dina tjänster till företag och organisationer. Du ska säga:
– Mina bilder kommer att få era kunder att öppna ögonen. Bilderna kommer att få dem att börja tro på er, och vilja följa er.

—-

Kanske blir det paus i bloggen några veckor. Eller inte. Det beror på när vår nya familjemedlem kommer. (Apropå på det, för ett tag sedan bloggade jag om varför man blir bättre på jobbet när man fått barn.)

Framöver i höst kommer jag fortsätta skriva om bildbyråbranschen. Bland annat om hur Apelöga var anslutet till en bildbyrå, men sa upp avtalet för att kunna gå med i 64 andra byråer. 

Skriv upp din mailadress nedan om du vill ha inläggen till din mailkorg varje vecka.

Artikelskribent:
Adam Haglund

Lämna ett svar