Kan man ha småbarn och göra karriär samtidigt?

Kan man ha småbarn och göra karriär samtidigt?


Efter 20 timmar i ett kliniskt rum där tiden tycktes stå stilla blev det plötsligt bråttom. Ett blodvärde uppmättes, någon i vit rock skakade på huvudet. Det var dags för plan B. Ingen tid att förlora.

“…för plötsligt, på några sekunder, var vårt nyfödda barn ute i ljuset.”

Min fru på britsen rullades ut ur rummet, genom en lång korridor, in i en operationssal. Jag fick småspringa för hinna med.

Väl inne i operationssalen, när allt tycktes vara under kontroll, började jag fingra på kameran som hängde på axeln. Tänkte försöka fånga en bild av händelsen. Någon i rummet – det var förvånansvärt många där inne – sa till mig:

– Nu gäller det. Är du med? För det kommer att gå snabbt.

Jag nickade. Men ett dygn utan sömn med hög anspänning gjorde mig långsam i tanken… för plötsligt, på några sekunder, var vårt nyfödda barn ute i ljuset. Blodigt och geggigt. Jag slängde upp kameran och tog en bild men hann inte ställa in fokus.

Så började det, det nya livet.

Var det så här det skulle vara nu, med ett nytt liv att ta hand om? Ständig trötthet och svårigheter att fokusera?


Farhågor på förhand

“Det blev inte alls som jag trodde.”

Jag erkänner: Som egenföretagare med en handfull anställda var jag lite orolig över hur livet som småbarnspappa skulle påverka min business. Jag jobbade redan mer än 40 timmar i veckan men tycktes ändå aldrig hinna med allt. Hur skulle det gå nu med en bebis att ta hand om?

Det skulle oundvikligen bli färre arbetstimmar, och förmodligen färre sömntimmar. Helt klart skulle min produktivitet minska. Eller?

Nu tre år senare har jag facit. Det blev inte alls som jag trodde.


Pappa/projektledare

Jo, arbetstimmarna har blivit färre. Och sömnen har ibland blivit störd, särskilt under dotterns första år.

“Som förälder får man mycket övning i projektledning, och övning ger färdighet.”

Men, här kommer det oväntade:

Min produktivitet och effektivitet har ökat, inte minskat. Jag får mer saker gjorda. Och jag gör det bättre än tidigare.

Vad hände?

Det ena var att jag blev förälder, vilket är motsvarigheten till ”projektledare”.

Att planera för att komma iväg till babysimlektionen kl 10, och innan dess hinna med morgonens alla sysslor, och samtidigt se till att det finns en plan B (och C och D) när dottern strejkar. Sådant kräver en viss struktur. Utan noggranna förberedelser faller vardagen ihop.

Som förälder får man mycket övning i projektledning, och övning ger färdighet. Sådana färdigheter är användbara i min roll som företagsledare.


Prioritering och batchning

Men, de färre arbetstimmarna måste ju ha lett till mindre produktion, eller hur?

“När jag allt var delegerat var jag inte längre företagets flaskhals.”

Nej, tvärtom. Färre arbetstimmar har tvingat mig att prioritera. Att tacka nej till tidsödande möten, och välja bort distraktioner som dyker upp längs vägen. (Jag har bloggat om detta tidigare.)

Och framför allt: under det år jag var deltidspappaledig, tvingades jag lära mig att delegera. När jag allt var delegerat var jag inte längre företagets flaskhals. Hjulen kunde snurra snabbare när jag inte ständigt la mig i.

Under pappaledigheten jobbade jag 16 timmar i veckan – tre dagar hemma, två dagar på jobbet – men fick lika mycket gjort som tidigare.

Att delegera var en del av lösningen.
Att batcha uppgifter – tex avsätta en halvtimme per dag för email, och sedan ha mailen avstängd – i kombination med att tacka nej till mötesförfrågningar gjorde hela skillnaden.


Parkinsons lag

Det finns ett namn för det här: Parkinsons lag. Den säger: En uppgift tar så lång tid att genomföra som finns till dess förfogande.

“Tidsbrist skärper effektiviteten.”

Om du någonsin haft en deadline så vet du att Parkinsons lag stämmer: En uppgift blir alltid klar precis innan deadline, men aldrig två dagar tidigare.

Detta skriver jag en timme innan jag ska hämta min dotter på dagis. Jag vet att jag kommer att bli klar innan jag måste cykla iväg.

Tidsbrist skärper effektiviteten.


Sömnbrist skapar självdiciplin

Men sömnbristen då, den kan väl inte vara positiv?

“Någon påpekade att det lät som en tortyrmetod.”

Nej, den var jobbig under första halvåret. Vår dotter vaknade varannan timme, dag som natt, konstant.

Någon påpekade att det lät som en tortyrmetod. (Jag har glömt vem som sa det, sömnbrist påverkar minnet…)

Men när de värsta sömnstörningarna lagt sig så infann sig istället en bättre sömndiciplin. Att inte slösa värdefulla kvällstimmar i tv-soffan eller på Facebook. Min ambition är att inte gå till sängs senare än kl 22, för att kunna gå upp kl 6. Annars funkar varken jobbschemat eller vardagspusslet med dagislämning och storhandling.


Tre år senare

“Att föräldrarskapet även skulle vara bra för mitt Apelöga, det kom som en överraskning.”

Jag tvivlade aldrig på att min dotter skulle vara det bästa som hänt mig (näst efter att ha träffat min fru). Men att föräldrarskapet även skulle vara bra för mitt Apelöga, det kom som en överraskning.

Min dotter har nu hunnit bli tre år. Gammal nog att få en digitalkamera och ta sina egna första ofokuserade bilder.

För om ett par månader påbörjas nästa kapitel i vår familj. Då blir hon storasyster, och min fru och jag får gå igenom den fantastiska resan igen.

Det nya livet, på nytt.

Vad är dina erfarenheter av att kombinera karriär med småbarnslivet? Lämna gärna en kommentar, eller skicka ett mail.

Nästa vecka i bloggen: Har du en tendens att skjuta upp saker som du borde göra nu? Jag har hittat ett bra botemedel mot prokrastinering som jag delar med mig av nästa vecka (nej, det är inte “just do it”, det är mer komplext än så). Om du inte vill missa detta, fyll i din mailadress nedanFå saker gör mig så glad som att se ett nytt namn dyka upp på bloggläsarlistan. 🙂

Artikelskribent:
Adam Haglund

Lämna ett svar