Malmös eget Fotografiska: Hur det började

Malmös eget Fotografiska: Hur det började


Vi drog igång projektet FCM1 i början av 2013. Så här skrev vi om det då.

“Det där gamla huset”

I väntan på att vi gett vårt hus ett eget namn kommer vi att fortsätta kalla det för vad det heter idag: M1. “Magasin 1”, helt enkelt, byggt i början av förra århundradet. Bredvid ligger M2, byggt lite senare, och där inhyses idag delar av Malmö Museers samlingar.

Jag fick syn på M1 första gången 2008. Det var under ett reportage om CMP, Copenhagen Malmö Port, som jag tillbringade en dag på vardera sidan sundet. Reportern och jag blev rundvisade längs kajerna och kring de stora anläggningarna. Det är gigantiska ytor som gömmer sig bakom avspärrningarna.

Och så passerade vi huset som jag senare skulle få veta heter M1. “Jaså det där gamla huset”, sa vår guide, en hamnarbetare, när jag frågade om det. “Om vi hade fått bestämma så skulle det knackas ner och användas som utfyllnadsmassor. Då hade det åtminstone gjort nytta. Nu står det bara där och är fult och oanvändbart.”

Uselt skick

På ett sätt kunde jag förstå hamnarbetarens synpunkter. Då, liksom nu, var huset i ett bedrövligt skick. Glas saknades i alla fönster. Fogarna mellan tegelstenarna hade gett upp på många ställen, och på inlastningsbalkongerna hade betongen spruckit och björkar slagit rot.

Men, man behöver inte var särskilt visionär för att inse vilken potential huset har. Huset byggdes för att hålla för hårda påfrestningar, men samtidigt byggdes det för att vara vackert. Till skillnad från moderna lager- och fabriksbyggnader, där funktion och låga priser är allt som räknas, byggde man för 100 år med sinne för det estetiska. M1 är utsmyckat med detaljer som är helt utan funktion. Detaljer som bara är där för att de skulle vara vackra. Något att vila ögonen på.

Byggt på ekstockar på gammal havsbotten

Samtidigt slås man av hur gigantiskt huset är. Om man räknar in källaren så är det ca 15 000 kvm (12 000 kvm utan källare). Huset är 120 meter långt, 40 meter brett. Takhöjden på första planet är 5 meter, på andra är det 4 meter och högst på vinden är det 3 meter upp till de synliga takbjälkarna. Huset är byggt på pelare – Sveriges äldsta hus byggt med den tekniken – och under vilar det på ekstockar som står i Öresunds vatten. Området som M1 står på var havsbotten fram till någon gång på 1800-talet.

Väl hemma igen efter hamnreportaget började jag researcha om huset. Jag fick veta att Malmö Stad ägde det. Efter ytterligare lite research fick jag veta att det inte fanns några planer på att göra något åt det förrän 2016, eller kanske ännu senare. Huset stod på hamnens mark, och så skulle det förbli. Inget att göra.

Gammalt hus, nya möjligheter

Och sen glömde jag nästan bort att huset fanns. Tills i höstas, när det plötsligt öppnades möjligheter: M1 stod inför en renovering och saknade en hyresgäst.

På besök i M1

I oktober förra året fick jag äntligen kliva in i M1. Det var en råkall och fuktig dag, och fuktigheten var inte lägre inomhus. M1 har stått tomt och kallt i 30 år och det kändes när jag kom in. Och det syntes. I trapporna låg ett tjockt lager puts som vittrat och fallit ner från väggarna.

Att få tillträde till M1 var inte det lättaste. Huset, som förvisso ägs av Malmö stad, står på CMP:s mark och är avspärrat för allmänheten. Men efter några telefonsamtal med Stadsbyggnadskontoret och CMP så var jag inne.

The doer

Och här är det på sin plats att säga: Det är min kollega Anders som är den riktiga doern här på Apelöga, trots att jag ibland får cred för att vara det. Utan Anders målmedvetna arbete hade vi släppt tankarna på M1 och fotohuset för länge sen. Det var Anders som från början trodde på idén, och som ringde alla samtal.

Just då, den där dagen i oktober, tittade jag mest på huset av nyfikenhet. Idéerna på ett fotocentrum fanns visserligen löst formulerade i bakhuvudet, men samtidigt hade vi fått höra att fastighetsförvaltaren Lifra redan slutit avtal med Malmö Stad om huset. De skulle förädla och förvalta huset och enligt vad vi fick höra fanns redan ett färdigt koncept. Vi var för sent på bollen. Trodde vi.

Men ändå, Apelöga-Anders ringde Lifra-Anders (Fransson, VD för Lifra), och vi fick till ett möte. Där berättade vi om våra visioner och Lifra-VD:n tände till direkt. “Det är varje fastighetsförvaltares dröm att få en hyresgäst som vet vad de vill göra med en fastighet”, tyckte Anders Fransson.

Från lösa drömmar till ett projekt på riktigt

I det läget blev projektet plötsligt på riktigt. Från att ha varit lösa tankar och avlägsna drömmar, var det nu läge att formulera idéerna. Dels för att vi själva skulle veta vad projektet skulle leda till, dels för att andra skulle förstå. Vi började berätta för vänner och bekanta om planerna, och här någonstans fick Sydsvenskan upp ögonen för projektet.

En telefonintervju och en fotosession senare visste hela Malmö var som var på gång.

Följ utvecklingen av M1 här.

Artikelskribent:
Adam Haglund

En kommentar till “Malmös eget Fotografiska: Hur det började”

Lämna ett svar