Sluta vara Superman!

Sluta vara Superman!


Jag skrev häromveckan om 80/20-principen, som säger att 20% av ditt arbete ger 80% av resultatet. Detta är en anledning att specialisera sig på det man är bra på. Allt annat bör man delegera eller outsourca.

“Men faktum är: Många frilansare lider av superman-syndromet.”

I denna anda brukar jag tipsa frilansfotografer om att de borde outsourca sin bildbehandling. För att få tid över till mer fotograferande. De svarar typ så här:

”Nej, ingen annan kan redigera mina bilder. Det är bara jag som vet exakt hur bilderna ska bli, jag kan inte låta någon annan göra det. Det skulle aldrig bli bra.”

Jag känner igen mig. Det är svårt att släppa något som man tycker att man är bra på.

Men faktum är: Många frilansare lider av superman-syndromet. Vilket är värsta kryptoniten för karriären.

 

Superman-syndromet 

Jag hörde om Superman-syndromet första gången i podcasten Smart Passive Income. (Det är en podcast som jag starkt rekommenderar för den som är intresserad av att skala upp sitt företag.)

“Den som lider av superman-syndromet underskattar andras förmågor, och överskattar sina egna.”

Superman-syndromet är inget ovanligt. Det är en åkomma som drabbar de flesta frilansare.

Det börjar med att frilansaren inser att hen måste göra allt själv (vem ska annars göra det?). Och ganska snart har det utvecklats till att frilansaren börjar tro att hen är den enda som kan göra det.

Jag är Superman. Ingen kan göra det bättre.

Ingen kan redigera mina bilder bättre än vad jag kan, tänker frilansfotografen. Och glömmer bort att världen kryllar av duktiga bildbehandlare.

Den som lider av superman-syndromet underskattar konstant andras förmågor, och överskattar sina egna.

Superman-frilansaren har också en tendens att ta på sig för mycket. Skriva för ambitiösa att göra-listor och tro sig hinna med allt.

Resultatet är en frilans som är så stressad och upptagen av sina egna åtaganden att det inte finns en sekund över. Att göra långsiktiga planer och strategier – till exempel för outsourcing – finns det inte tid för.

Hamsterhjulet, ni vet.

 

Superman = superledare?

Jag var en sådan frilansare, så jag vet vad jag snackar om. Je suis Superman.

Så småningom blev jag arbetsgivare. Ledare för mina medarbetare.

“Som en föredetta superhjälte kan det ibland vara svårt för mig att kliva ur superman-dräkten. Att släppa kontrollen.”

Det tog ett tag innan jag insåg att min supermandräkt i själva verket var kryptonit för företaget.

Faran med en superman som ledare är uppenbar. Superman-ledaren vill styra allt. Bestämma allt. Lägga sig i allt.

Superman-ledaren lyckas på köpet döda allt engagemang. Arbetsglädjen försvinner.

När en ledare har superman-syndromet så försvinner medarbetarnas känsla av eget ansvar. De äger inte sina projekt. De vet att superman-ledaren kommer att övervaka allt och lägga sig i.

Superman-ledaren gör förstås vad hen tror är bäst. Hen tänker: Det skulle aldrig gå bra om medarbetarna tänkte själva!

Men superman-ledaren saknas självinsikt. Hen ser inte att hen blivit en flaskhals för hela företagets produktion. Effektiviteten blir starkt begränsad, medan superman-ledaren blir överarbetad och förbannad på sina medarbetare som inte engagerar sig.

Ja, det var det där med självinsikt.

“Istället för micromanagement får jag tid över till annat.”

Som en före detta superhjälte kan det ibland vara svårt för mig att kliva ur superman-dräkten. Att släppa kontrollen. Låter saker och ting utveckla sig enligt mina medarbetares huvud istället för mitt eget. Det blir nästan alltid bättre på det sättet.

Medarbetare som känner att de har fria händer att arbeta på sitt eget sätt, är mer motiverade. Och motiverade medarbetare skapar alltid bättre arbete.

Såklart.

Och istället för micromanagement får jag tid över till annat. Som att skriva de här blogginläggen, till exempel.

 

En oväntad bild på Instagram

“Bilden kom, enligt bildtexten, från en fotosession i Slottsparken. Jag visste inte ens att mina kollegor hade varit där.”

Fröet till detta blogginlägg såddes i torsdags eftermiddag. Jag hade just kommit hem från jobbet och bläddrade igenom Instagram-flödet. Jag såg en bild från Apelöga (@apeloga) – det är bilden som finns här ovan i headern.

Det var en bild jag inte kände igen. Bilden kom, enligt bildtexten, från en fotosession i Slottsparken. Jag visste inte ens att mina kollegor hade varit där.

Första impulsen var att känna: ”Det där borde jag ju ha haft koll på!”

Men nästa känsla var stolthet.
Jag kände mig stolt över mina kollegor som arbetar självständigt utan att behöva blanda in mig.
Och stolt över mig själv för att jag inte hindrar dem.

Puh! Det här blogginlägget fick värkas fram. Men jag har bestämt mig för att skriva ett nytt blogginlägg varje tisdagsmorgon. Och då går det inte alltid på inspiration. 

Snart kommer ett blogginlägg om bloggande – om svårigheterna, men framför allt om hur effektivt det är. Hur snabbt det faktiskt ger resultat.

Vill du följa bloggen via din mailkorg? Gör då som hundratals andra redan har gjort: Skriv upp dig här, så får du dessa blogginlägg direkt till din mailbox. Ett inlägg i veckan. Aldrig någon spam eller cheesy reklam eller nåt sånt.

Artikelskribent:
Adam Haglund

Lämna ett svar