Världsklass är inte bra nog

Världsklass är inte bra nog


Det är tidigt på morgonen i Washington D.C. den 12 juni 2007. Det är morgonrusning i tunnelbanestationen L’Enfant Plaza. En man i baseballkeps sätter sig ner, tar upp en fiol och börjar spela.

“När han slutar och musiken uppgår i tystnad är det ingen som märker något.”

Musiken sprider sig, studsar på de hårda väggarna. Människor rusar förbi. En treårig pojke stannar till för att lyssna, men hans mamma drar iväg honom.

Mannen sitter där i 45 minuter. När han spelat klart och musiken uppgår i tystnad är det ingen som märker något. Ingen som applåderar. Ingen som kastar en blick åt hans håll.

I hans fiollåda ligger 32 dollar och 17 cent.

 

Ett socialt experiment

Mannen heter Joshua Bell. Han är en av världens främsta violinister. Stycket han spelat är ett av den klassiska musikens mest intrikata. Fiolen han spelat på är värd 3,5 miljoner dollar.

Det som just hänt är ett iscensatt experiment av Washington Post, som filmat hela framförandet, och dokumenterat hur människor sprungit förbi.

1 097 människor passerade honom under den knappa timme han spelade. Bara en kände igenom honom och visste att han hade kvällen innan spelat för fulla hus. En biljett dit hade kostat omkring 100 dollar.

 

Poängen med historien

“Det är inte konstigt att alla missade honom. Du och jag hade gjort samma sak. “

Den här historien kan tolkas på flera sätt. Någon menar att poängen är att om vi inte har tid att stanna och lyssna till en världsmusiker som spelar fantastisk musik, hur många andra saker missar vi?

Men för mig handlar historien snarare om presentationen.

För egentligen är det inte konstigt alls att alla missade honom. Du och jag hade förmodligen gjort samma sak.

Inramningen där på metron – en baseballkeps, en tunnelbanegång, en fiolväska med några mynt – signalerade att den här killen var en simpel gatumusikant. Ingen som var värd att lägga märke till.

Kvällen innan däremot, i konserthuset, var inramningen en helt annan. Allt ifrån papperskvaliteten i programbladet till tyget i stolsdynorna, och akustiken, ljussättningen, och servicepersonalens uniformer.

Där var inramningen i linje med innehållet. För alla som var på plats i konserthuset var det uppenbart att det handlade om musik i världsklass.

 

Det räcker inte att vara världsklass

“Och så glömmer man att presentationen, inramningen, gör hela skillnaden.”

Kan vi verkligen klandra de förbirusande människorna i tunnelbanan? Nej, det är inte deras fel att de missade världsmusikanten.

Det var hans eget fel.

Ibland stöter jag på en attityd hos nya fotografer i stil med ”Om mina bilder är bra nog så kommer jag att få många uppdrag”.

Eller egenföretagare som resonerar ”Om min produkt är bra nog så kommer folk att upptäcka den och jag kommer att bli rik”.

Bra nog eller världsklass spelar ingen roll. Det är presentationen, inramningen, som gör hela skillnaden.

Om du har en idé som du vill kommunicera – kanske en produkt att marknadsföra – då är presentationen viktig. Ditt budskap behöver publiceras på en trovärdig plattform, med ett snyggt gränssnitt, för att någon ska vilja läsa.

Och du behöver välja rätt bilder och video för att rama in innehållet.

För om du vill att människor ska stanna och lyssna så kan du inte uppträda likt Joshua Bell på tunnelbanan.

Signalera tydligt att ditt budskap är viktigt. Annars kommer alla att springa förbi.

—-

Varje tisdagsmorgon skriver jag i bloggen om bilder och business, och om hur vi driver Apelöga. Skriv upp dig här, så får du dessa blogginlägg direkt till din mailbox.

Artikelskribent:
Adam Haglund

Lämna ett svar