Vi fick en kofot (och blev av med sex datorer)

Vi fick en kofot (och blev av med sex datorer)


Det var en tidig morgon i januari 2012 när min kollega Jonas ringde mig:
– Det har varit inbrott, sa han. Någon har varit inne på vårt kontor.
Nyvaken och omtumlad frågade jag:
– Vad är försvunnet?
– Allt, svarade Jonas med eftertryck. Allt är borta.

En halvtimme senare var jag på plats på Apelöga. Kunde konstatera att det inte var riktigt så illa som befarat. Det allra viktigaste – våra bildfiler – fanns kvar i en dator som tjuvarna inte brytt sig om.

Så vi städade upp. Beställde nya datorer och kameror. Gjorde en polisanmälan och kontaktade försäkringsbolag och låssmed.

Efter några veckor var allt som vanligt igen, med skillnaden att vi hade vi höjt säkerheten: Installerat larm, skapat nya rutiner för backup, och bättre rutiner för vår värdefulla utrustning.

Under tiden som gått sedan dess har jag ibland reflekterat kring inbrottet och dess effekter. Och ibland tänkt: Undrar när det händer nästa gång.

Andra inbrottet

Nästa gång visade sig vara nu i söndagskväll. Med en kofot, som vore det björnligan, forcerades vår dörr. Trots att larmet tjöt så fanns inga tjuvar kvar när väktare anlände tio minuter senare.

De efterlämnade sin kofot och försvann med våra sex Apple-datorer. (Ni som är kunder till oss kan vara lugna: Inte en enda bild- eller filmfiler försvann, tack vare säker lagring.)

Hur ska man reagera när man blir bestulen?

Min första reaktionen var ilska. När jag i söndagskväll gick in genom den uppbrutna dörren och räknade de försvunna datorerna bubblade det inom mig.

Ilska mot tjuvarna, och ilska mot mig själv: Uppenbarligen hade vi inte höjt säkerheten tillräckligt.

Men, ilska är inte produktiv. Den har ingen effekt.

Istället för reaktion

Jag tänker ofta på Viktor Frankls ord: Mellan stimuli och respons finns ett litet tomrum, och i detta tomrum finns den fria viljan.

Om varje stimuli följs av en förutsägbar reaktion, då är vi inte mer än djur. Vi har valet att välja något annat än default-reaktionen.

Jag behöver inte reagera med ilska när jag tänker på våra förlorade datorer. Jag kan välja att försöka se möjligheterna.

Att stärkas av motgång

Två böcker som jag läst på ämnet:
The Obstacle Is The Way av Ryan Holiday, och David and Goliath av Malcolm Gladwell.

Båda böckerna handlar om fördelarna av att drabbas av motgångar och förluster. Fördelen av att ha handikapp, att vara i underläge. Att vara en underdog. (Båda böckerna är läsvärda, för övrigt.)

Ja, många lyckas tack vare sina motgångar, inte trots dem. Ett exempel är att det finns oproportionerligt många amerikanska presidenter som varit föräldrarlösa från tidig ålder.

Ur motgångar skapas nya möjligheter. Som när jag misslyckades på en anställningsintervju, och tack vare det blev egenföretagare.

Krishantering

Så nu när vi haft inbrott för andra gången tänker jag på det här citatet: Man ska aldrig slösa bort en bra kris.

Jag vet inte än vad som kommer bli den långsiktiga effekten av helgens inbrott. De omedelbara resultaten är tydliga: Vårt saldo på bankkontot är plötsligt märkbart lägre (på grund av nyinköp av datorer), och våra lås och dörrar har blivit bättre.

Men sen då?

——

I nästa inlägg skriver jag om hur man vinner alltifrån musiktävlingar till upphandlingar med en story. Läs här.

 

Artikelskribent:
Adam Haglund

Lämna ett svar