Är fotografer hantverkare eller konstnärer?

Fotografer som verkar på en kommersiell marknad är i första hand hantverkare. Bäst är den fotograf som kan gå längst ifrån sin personliga bildstil när uppdraget kräver det. Detta faktum kan vara svårsmält för nyexade fotografer som har jobbat hårt för att hitta sitt personliga bildspråk – åtminstone var det så för undertecknad.

I både det konstnärliga och det journalistiska bildberättandet finns det stort utrymme för en personlig berättarton, sammanhangen nästan kräver det, eftersom avsändaren är just fotografen. Den kommersiella bilden har däremot ett företag som avsändare, vilket också gör att den blir läst på ett helt annat sätt. Få läser en kommersiell bild och tänker att den är fullt ut dokumentär och sann, även om det ofta är företagens förhoppning.

Eftersom bildens sanningshalt redan är ifrågasatt när den förekommer i kommersiella sammanhang, räcker det ofta med att bilderna är tillräckligt dokumentära i sina uttryck för att fylla sin funktion som förmedlare av det ena eller det andra.

Bilderna nedan är tagna för Nord-Lock Group/Expander. Uppdraget var att ta bilder på deras produkt i en verkstadsmiljö. Bilderna skulle ha en tydlig blixtkaraktär och redigeras hårt. En uppdragsbeskrivning som ligger långt ifrån de flesta av våra andra uppdrag. När vi använder blixt försöker vi, i de flesta fall, få det att INTE kännas “blixtigt”.

Att tvingas tänka tvärtom är både roligt och utmanande. Den egna bildstilen, eller bildspråket mår bra av att stötas mot andra uttryck och som fotograf går man ofta därifrån med en större verktygslåda. Det personliga berättandet lever dessutom inte i ett vakuum, det tar ständigt intryck av det som finns runtomkring och det vi utsätter oss för. Kanske gjorde just det här uppdraget att vi på Apelöga skruvar upp effekten på våra blixtar lite oftare i framtiden.

/Christian

Baam! Nya ägare och ny logga

Allt har en början och ett slut. Det gäller både loggor och lönearbete. Vi har tagit över ägarskapet av Apelöga och ger oss nu in i rollen som företagare. Apelögas grundare Adam Haglund har krattat manegen ordentligt genom att under flera år driva Apelöga som ett teal-företag. Mycket ansvar har därmed redan tidigare vilat på oss som anställda. Hur som helst är det ett stort steg för oss att ta över och vi går in i detta med tillförsikt och stor pepp, trots det något skakiga omvärldsläget.

Vår framtidsvision är att driva vidare Apelöga som en foto- och filmbyrå av högsta klass, men planer finns också på att bredda vårt erbjudande  – stay tuned, helt enkelt!

Loggan då? Ja, den har Erika gjort och den får bli startskottet för oss som ägare. 

/Christian och Erika

Spelar kameran nån roll?

Min kollega Michael köpte en gammal digital kompaktkamera för 100 kronor och utmanade mig att göra en porträttserie med den. Eftersom jag påstod att en fotograf kan ta bra bilder med vilken kamera som helst, var det upp till bevis. Utmaningen blev en film.

Kameran, en gammal Sony Cybershot, var dålig på alla sätt en kamera kan vara dålig på. Den var långsam, hade kass autofokus och hanterade inte motljus särskilt bra. Den saknade dessutom både manuella inställningsmöjligheter och raw-format. Det var med andra ord en riktig skitkamera, men samtidigt en utmaning värd namnet.

Bildskapande handlar inte i första hand om teknik. En fotograf som inte kan ta en bra bild med en dålig kamera, kan inte ta en bra bild med en bra kamera heller. För att ta bra bilder behöver du som fotograf i första hand kunna läsa av ljuset. Sen gäller det att hitta ett utsnitt och en komposition som lyfter din berättelse eller framhäver ditt motiv på ett önskat sätt. När allt det är på plats återstår ändå det viktigaste, hur du som fotograf förhåller dig till det du har framför kameran. Om du fotograferar människor återspeglas ditt förhållningssätt i deras uttryck. Jag vågar påstå att det är här skiljelinjen går mellan bra och mediokra fotografer och bra och och mediokra bilder. Teknisk perfektion är inte värt någonting om inte känsla, tajming och uttryck stämmer.

Hur som helst, jag tog mig ann uppgiften på samma sätt som om det hade varit ett porträttuppdrag för en tidning. Min strategi var att starta på en välkänd plats, där man kan säkra några bilder och sen jobba vidare helt på uppstuds. Första bilden togs på Malmö Centralstation, därefter cyklade vi mot stranden och gjorde små spontana fotostopp längs vägen.

Den största utmaningen rent tekniskt var det oändliga skärpedjupet. Det enda sättet att få till lite bokeh var att ligga i max inzoomat läge och gå riktigt nära motivet. Det funkade på en bild, i de andra bilderna fick jag instället försöka renodla bilden genom ljus och komposition.

Resultatet då? Jag tycker att det blev okej, men det kan alltid bli bättre. Så tror jag att de flesta fotografer känner efter ett uppdrag. Här är i alla fall de bilder som jag tycker blev bäst.

/Christian

Storytelling för folkhälsan

Genom att inspirera skåningar till att vandra arbetar Region Skåne för en förbättrad folkhälsa. När vi på Apelöga fick i uppdrag att fotografera längs den vackra sträckan SL3, Ås till åsleden, blev storytelling ett givet grepp för att locka fler att upptäcka Skånes vackra natur. Show, don't tell, kan man säga.

För en del människor är det nämligen en självklarhet att ge sig ut i skogen med en packad ryggsäck, men för andra krävs det ett tydligt svar på varför man ska göra just det.

Bildens styrka ligger i den direkta och nära kopplingen till våra känslor, därför valde vi tillsammans med Region Skåne att lägga fokus på vandrarnas upplevelser, snarare än att redovisa exakt för hur olika platser längs sträckan ser ut.

– Vi är jättenöjda med det här greppet, nu har vi aktuella bilder och filmer som i vår marknadsföring verkligen kan inspirera folk till utomhusvistelse och i längden förhoppningsvis en förbättrad folkhälsa, säger Sara Näsvall, ledutvecklare Region Skåne.

/Christian

Vad är en bra bild värd?

Det korta svaret är ingenting, men jag återkommer till det. Ibland blir det inte som man hade tänkt sig. För ett par år sen fick vi uppdraget att ta med två personer till Kullaberg för att ta lite bilder på dem. Lite av ett drömuppdrag faktiskt eftersom vi fick styra mycket själva och miljön är fantastisk. Vi fotade i några timmar, alla var glada och uppdragsgivaren, som var med på plats verkade nöjd.

Dagen efter skickade vi ovanligt många, enligt oss väldigt bra, urvalsbilder till uppdragsgivaren som svarade med glada tillrop. Så långt allt gott. Men sen tog det stopp. Det kom aldrig någon bildbeställning.

Det som hade hänt var att behovet av dessa bilder inte fanns längre. Uppdragsgivaren, som varken säljer kläder eller naturupplevelser, hade en idé som skiljde sig från hur det brukar se ut. En idé som vi älskade, men som av någon anledning inte längre flög internt. En bra bild är en bild som uppfyller sitt syfte. Dessa bilder gjorde inte det.

Ur vårt perspektiv är det här vårt bästa misslyckande. Vi var och är fortfarande nöjda med bilderna och vår uppdragsgivare var det också, men någonstans var det någon som tyckte annat. Ärligt talat minns jag inte exakt hur snacket gick i de efterföljande mejlkonversationerna. Jag väljer att se det som att det var syftet med bilderna som var fel, inte bilderna i sig.

Bra eller dåliga, här är några av bilderna.

/Christian

Native advertising på Apelögavis

Hur marknadsför man ett köpcentrum?

Ett kort svar kan vara: Native advertising. Det vill säga att smyga in reklambudskap i olika, redaktionella eller semiredaktionella, kanaler utan att det uppfattas som reklam.

Om du till exempel säljer skor, skriker du inte kom och köp utan istället visar du en film om hur du tar hand om dina läderskor (som av en slump är av ett visst märke).

Men nu var det ju inte skor som skulle marknadsföras, utan ett köpcentrum. Mobilia i Malmö för att vara exakt. Uppdraget att göra detta gick till Bonnier News, som i samarbete med författaren Leffe Grimwalker och Apelögas fotograf Erika Weiland, gjorde följetongen  Okänt nummer i Sydsvenskan.

Apelögas del i uppdraget var att illustrera Leffe Grimwalkers roman och till vår glädje fick vi mer eller mindre fria händer. Det enda kravet var att minst en bild skulle vara tagen kring Mobilia.

/Christian