Tack för lektionen GDPR

Vi på Apelöga har blivit experter på att fota anonymt. För det kan vi tacka uppdraget att fotografera olika event och platser i Malmö. Eftersom vi inte hade möjlighet att samla in samtyckesblanketter från alla människor som eventuellt skulle fastna på bild valde vi tillsammans med uppdragsgivaren, Malmö Stad, att fota så mycket som möjligt anonymt. Mer om detta senare, först vidgar vi perspektivet en aning.

GDPR har skakat om fotografin i grunden, idag fotograferar pressfotografer förskolebarn och luciatåg på samma sätt som de för tio år sedan fotograferade kriminella och våldsutsatta – det vill säga anonymt. Historiskt sett har alltså den anonyma bilden, eller rättare sagt den anonymiserade personen, signalerat att det finns något slags problem som måste döljas för läsaren av bilden.

Tillbaka till vårt uppdrag för Malmö Stad. Här fanns det inget problem som behövde döljas, tvärtom var det mest glädje som skulle förmedlas i bilderna. Fotografisk uppförsbacke med andra ord. Att fota glädje och engagemang utan att visa människors känslouttryck är en utmaning.

Risken att trampa i GDPR-klaveret har fått många aktörer, både tidningar, företag och olika typer av organisationer att inta en försiktighetsprincip när det kommer till hantering av bilder – Att använda sig av anonyma bilder är ett sätt att lösa problemet.

Det varje anonym bild vill, är att visa så mycket som möjligt utan att visa för mycket. För att lyckas med uppdraget var vi tvungna att verkligen koppla på kreativiteten. Oftast använde vi oss av kort skärpedjup, när inte det passade testade vi rörelseoskärpa, siluetter och sist men inte minst fick vi passa på när ansikten var bortvända.

Känslan i en anonym bild blir oftast något annat. Oftast sämre än motsvarande oanonymiserade bildlösning. Men inget ont som inte har nåt gott med sig. Utöver den uppenbart förenklade GDPR-hanteringen har den anonyma bilden en annan fördel – den är ofta öppnare.

Snabbfakta
Stängd bild: En stäng bild är lättläst. Man ser direkt vad den föreställer, vem som gör något, vad den gör och varför. T.ex. En bild på fotbollsspelaren Kosovare Asllani som gör en segergest.
Öppen bild: En öppen bild kan tolkas på flera olika sätt och ställer frågor, snarare än att svara på dem. Det är inte självklart vad som händer, vem det handlar om och varför. Den öppna bilden eggar fantasin. T.ex. En bild på en intressant, men okänd person på en icke identifierbar plats.

Med det sagt är anonyma bilder inte mer intressanta per automatik. Den anonyma bilden är oftast tråkigare att titta på. Däremot är den ofta mer öppen för olika tolkningar och det i sig kan vara intressant.

Intressant eller inte, så här löste vi några av problemen vi ställdes inför:

Bildens funktion på LinkedIn

På LinkedIn används bilder som blädderstopp. Och inget fel i det. En bra bild, som tar sig igenom bruset av information får användare och potentiella kunder att läsa den text som bilden länkar till. 

Som fotograf vill man givetvis inte att ens bilder ska reduceras till att enbart få någon att sluta skrolla. Sett ur ett LinkedIn-perspektiv är det däremot väldigt värdefullt, eftersom den där pausen i skrollandet ofta är nyckeln till att ett visst innehåll når sin målgrupp och faktiskt blir läst. I bästa fall får bilderna mer utrymme i de länkade inläggen. 

Så här använder våra kunder några av de bilder vi tagit åt dem. 

Små bilder kan göra stor skillnad. Vi hjälper gärna dig att bryta igenom bruset. Hör av dig till oss, så tar vi ett snack om hur vi kan hjälpa till.

Är fotografer hantverkare eller konstnärer?

Fotografer som verkar på en kommersiell marknad är i första hand hantverkare. Bäst är den fotograf som kan gå längst ifrån sin personliga bildstil när uppdraget kräver det. Detta faktum kan vara svårsmält för nyexade fotografer som har jobbat hårt för att hitta sitt personliga bildspråk – åtminstone var det så för undertecknad.

I både det konstnärliga och det journalistiska bildberättandet finns det stort utrymme för en personlig berättarton, sammanhangen nästan kräver det, eftersom avsändaren är just fotografen. Den kommersiella bilden har däremot ett företag som avsändare, vilket också gör att den blir läst på ett helt annat sätt. Få läser en kommersiell bild och tänker att den är fullt ut dokumentär och sann, även om det ofta är företagens förhoppning.

Eftersom bildens sanningshalt redan är ifrågasatt när den förekommer i kommersiella sammanhang, räcker det ofta med att bilderna är tillräckligt dokumentära i sina uttryck för att fylla sin funktion som förmedlare av det ena eller det andra.

Bilderna nedan är tagna för Nord-Lock Group/Expander. Uppdraget var att ta bilder på deras produkt i en verkstadsmiljö. Bilderna skulle ha en tydlig blixtkaraktär och redigeras hårt. En uppdragsbeskrivning som ligger långt ifrån de flesta av våra andra uppdrag. När vi använder blixt försöker vi, i de flesta fall, få det att INTE kännas “blixtigt”.

Att tvingas tänka tvärtom är både roligt och utmanande. Den egna bildstilen, eller bildspråket mår bra av att stötas mot andra uttryck och som fotograf går man ofta därifrån med en större verktygslåda. Det personliga berättandet lever dessutom inte i ett vakuum, det tar ständigt intryck av det som finns runtomkring och det vi utsätter oss för. Kanske gjorde just det här uppdraget att vi på Apelöga skruvar upp effekten på våra blixtar lite oftare i framtiden.

/Christian

Baam! Nya ägare och ny logga

Allt har en början och ett slut. Det gäller både loggor och lönearbete. Vi har tagit över ägarskapet av Apelöga och ger oss nu in i rollen som företagare. Apelögas grundare Adam Haglund har krattat manegen ordentligt genom att under flera år driva Apelöga som ett teal-företag. Mycket ansvar har därmed redan tidigare vilat på oss som anställda. Hur som helst är det ett stort steg för oss att ta över och vi går in i detta med tillförsikt och stor pepp, trots det något skakiga omvärldsläget.

Vår framtidsvision är att driva vidare Apelöga som en foto- och filmbyrå av högsta klass, men planer finns också på att bredda vårt erbjudande  – stay tuned, helt enkelt!

Loggan då? Ja, den har Erika gjort och den får bli startskottet för oss som ägare. 

/Christian och Erika

Spelar kameran nån roll?

Min kollega Michael köpte en gammal digital kompaktkamera för 100 kronor och utmanade mig att göra en porträttserie med den. Eftersom jag påstod att en fotograf kan ta bra bilder med vilken kamera som helst, var det upp till bevis. Utmaningen blev en film.

Kameran, en gammal Sony Cybershot, var dålig på alla sätt en kamera kan vara dålig på. Den var långsam, hade kass autofokus och hanterade inte motljus särskilt bra. Den saknade dessutom både manuella inställningsmöjligheter och raw-format. Det var med andra ord en riktig skitkamera, men samtidigt en utmaning värd namnet.

Bildskapande handlar inte i första hand om teknik. En fotograf som inte kan ta en bra bild med en dålig kamera, kan inte ta en bra bild med en bra kamera heller. För att ta bra bilder behöver du som fotograf i första hand kunna läsa av ljuset. Sen gäller det att hitta ett utsnitt och en komposition som lyfter din berättelse eller framhäver ditt motiv på ett önskat sätt. När allt det är på plats återstår ändå det viktigaste, hur du som fotograf förhåller dig till det du har framför kameran. Om du fotograferar människor återspeglas ditt förhållningssätt i deras uttryck. Jag vågar påstå att det är här skiljelinjen går mellan bra och mediokra fotografer och bra och och mediokra bilder. Teknisk perfektion är inte värt någonting om inte känsla, tajming och uttryck stämmer.

Hur som helst, jag tog mig ann uppgiften på samma sätt som om det hade varit ett porträttuppdrag för en tidning. Min strategi var att starta på en välkänd plats, där man kan säkra några bilder och sen jobba vidare helt på uppstuds. Första bilden togs på Malmö Centralstation, därefter cyklade vi mot stranden och gjorde små spontana fotostopp längs vägen.

Den största utmaningen rent tekniskt var det oändliga skärpedjupet. Det enda sättet att få till lite bokeh var att ligga i max inzoomat läge och gå riktigt nära motivet. Det funkade på en bild, i de andra bilderna fick jag instället försöka renodla bilden genom ljus och komposition.

Resultatet då? Jag tycker att det blev okej, men det kan alltid bli bättre. Så tror jag att de flesta fotografer känner efter ett uppdrag. Här är i alla fall de bilder som jag tycker blev bäst.

/Christian

Storytelling för folkhälsan

Genom att inspirera skåningar till att vandra arbetar Region Skåne för en förbättrad folkhälsa. När vi på Apelöga fick i uppdrag att fotografera längs den vackra sträckan SL3, Ås till åsleden, blev storytelling ett givet grepp för att locka fler att upptäcka Skånes vackra natur. Show, don't tell, kan man säga.

För en del människor är det nämligen en självklarhet att ge sig ut i skogen med en packad ryggsäck, men för andra krävs det ett tydligt svar på varför man ska göra just det.

Bildens styrka ligger i den direkta och nära kopplingen till våra känslor, därför valde vi tillsammans med Region Skåne att lägga fokus på vandrarnas upplevelser, snarare än att redovisa exakt för hur olika platser längs sträckan ser ut.

– Vi är jättenöjda med det här greppet, nu har vi aktuella bilder och filmer som i vår marknadsföring verkligen kan inspirera folk till utomhusvistelse och i längden förhoppningsvis en förbättrad folkhälsa, säger Sara Näsvall, ledutvecklare Region Skåne.

/Christian

Vad är en bra bild värd?

Det korta svaret är ingenting, men jag återkommer till det. Ibland blir det inte som man hade tänkt sig. För ett par år sen fick vi uppdraget att ta med två personer till Kullaberg för att ta lite bilder på dem. Lite av ett drömuppdrag faktiskt eftersom vi fick styra mycket själva och miljön är fantastisk. Vi fotade i några timmar, alla var glada och uppdragsgivaren, som var med på plats verkade nöjd.

Dagen efter skickade vi ovanligt många, enligt oss väldigt bra, urvalsbilder till uppdragsgivaren som svarade med glada tillrop. Så långt allt gott. Men sen tog det stopp. Det kom aldrig någon bildbeställning.

Det som hade hänt var att behovet av dessa bilder inte fanns längre. Uppdragsgivaren, som varken säljer kläder eller naturupplevelser, hade en idé som skiljde sig från hur det brukar se ut. En idé som vi älskade, men som av någon anledning inte längre flög internt. En bra bild är en bild som uppfyller sitt syfte. Dessa bilder gjorde inte det.

Ur vårt perspektiv är det här vårt bästa misslyckande. Vi var och är fortfarande nöjda med bilderna och vår uppdragsgivare var det också, men någonstans var det någon som tyckte annat. Ärligt talat minns jag inte exakt hur snacket gick i de efterföljande mejlkonversationerna. Jag väljer att se det som att det var syftet med bilderna som var fel, inte bilderna i sig.

Bra eller dåliga, här är några av bilderna.

/Christian

Native advertising på Apelögavis

Hur marknadsför man ett köpcentrum?

Ett kort svar kan vara: Native advertising. Det vill säga att smyga in reklambudskap i olika, redaktionella eller semiredaktionella, kanaler utan att det uppfattas som reklam.

Om du till exempel säljer skor, skriker du inte kom och köp utan istället visar du en film om hur du tar hand om dina läderskor (som av en slump är av ett visst märke).

Men nu var det ju inte skor som skulle marknadsföras, utan ett köpcentrum. Mobilia i Malmö för att vara exakt. Uppdraget att göra detta gick till Bonnier News, som i samarbete med författaren Leffe Grimwalker och Apelögas fotograf Erika Weiland, gjorde följetongen  Okänt nummer i Sydsvenskan.

Apelögas del i uppdraget var att illustrera Leffe Grimwalkers roman och till vår glädje fick vi mer eller mindre fria händer. Det enda kravet var att minst en bild skulle vara tagen kring Mobilia.

/Christian